Oro
Den här dagen har varit riktigt jobbig. Har på något sätt gått upp ett ljus om vad som egentligen hänt. Gråtit hejdlöst, stannat upp, mycket tankar, gråtit igen. Att kolla runt på facebook har blivit någon slags ritual, man kollar vad folk skriver, kollar på kort, samma om och om igen.. Fattar inte varför, kanske en slags omedveten bearbetning? Jag blir lika ledsen varje gång..
Följde med Mamma och betalade våra blommor till begravningen, dom är så underbart goa tjejerna där! Alltid samma härliga bemötande! Dom berättade att det var väldigt mycket blommor beställda, att hela stan pratar om det och är berörda. Det känns på ett absurt vis bra.. Att veta att vi hade en sån fin människa i vår familj, en profil i vår lilla stad!
Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är, hur mycket jag försöker få ur mig allt för att komma vidare, hur mycket jag önskar jag kunde göra något för att få mina anhöriga att må bättre, för att kunna vara en glad Mamma åt mina barn. Stella frågar hela tiden om jag är ledsen, -Är du ledsen igen, Mamma? -Varför gråter du nu då? Det är frustrerande att inte kunna vara den jag brukar, att inte orka.. Jag hoppas att efter begravningen imorgon kunna få ett avslut, en ny start, ett nytt tänkande om en framtid utan Pelle och ett tänkande att ta vara på nuet och vara mer rädda om varandra. Vi har varit med om det här förrut och vi kommer dit igen, det är en del av livet hur mycket vi än förtränger och spjänar emot.
Jag har en oro i kroppen som är fruktansvärd, jag tänker på min Pappa, min Farmor, min Faster och kusiner, Mamma. Syrran, Pasi.. Hur ska dom klara det här? Hur gör vi nu? Ångesten sitter som ett hårt knutet band kring kroppen, illamående, hjärtklappning, kommer den att släppa? Jag vill inte det här, jag vill ingen det här.
Följde med Mamma och betalade våra blommor till begravningen, dom är så underbart goa tjejerna där! Alltid samma härliga bemötande! Dom berättade att det var väldigt mycket blommor beställda, att hela stan pratar om det och är berörda. Det känns på ett absurt vis bra.. Att veta att vi hade en sån fin människa i vår familj, en profil i vår lilla stad!
Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är, hur mycket jag försöker få ur mig allt för att komma vidare, hur mycket jag önskar jag kunde göra något för att få mina anhöriga att må bättre, för att kunna vara en glad Mamma åt mina barn. Stella frågar hela tiden om jag är ledsen, -Är du ledsen igen, Mamma? -Varför gråter du nu då? Det är frustrerande att inte kunna vara den jag brukar, att inte orka.. Jag hoppas att efter begravningen imorgon kunna få ett avslut, en ny start, ett nytt tänkande om en framtid utan Pelle och ett tänkande att ta vara på nuet och vara mer rädda om varandra. Vi har varit med om det här förrut och vi kommer dit igen, det är en del av livet hur mycket vi än förtränger och spjänar emot.
Jag har en oro i kroppen som är fruktansvärd, jag tänker på min Pappa, min Farmor, min Faster och kusiner, Mamma. Syrran, Pasi.. Hur ska dom klara det här? Hur gör vi nu? Ångesten sitter som ett hårt knutet band kring kroppen, illamående, hjärtklappning, kommer den att släppa? Jag vill inte det här, jag vill ingen det här.
Kommentarer
Trackback
